Jag sa
på återseende
för mitt inre
och min blick
jag följer dig

men jag tror bara
asfalten hörde mig

(och jag la min själ i din ficka när du gick)

Mitt modlösa vinteransikte

Jag lastade mig aldrig
med mod
borde gjort
förstått
att tom ensamhet
är orsakad

i farväl
stark och välgödd
efter år i öken
narig, mindre,
anorektiskt svältfödd

Väta stad
odold i mörker
och stearingator.
mönstret avund
lutande käglor
viskande lövrester
och torn

från man
blickar den vanskapta
vilsenheten
naturens efterträdare

Mina skor
upphört lämna spår
Du är inte längre min.

Fasadbefruktning

Så blåste
ur mig
åter insikt

i lä
formad
livsfasta
tills rotfylld
hunger
knuffade
samman mig igen

sinnets omedvetna
klättrande
som alltid
uppför
knagglig fasad
än röda trappor
och metallhissar