talandets törst i detsammas höst. färger blandade med okunskap om sambanden som var troliga, men kanske naivt drömlika. löven, vissnade ord täckta av förmultnande svärta valde att inte vilja befatta sig med drömmarna. och roten till allt det onda - taggarna under mina fotsulor - saknaden och längtan så krampaktigt suddande min världsbild att det till slut måste finnas och ställas ett val av allt eller inget åt flera håll. håll om mig. alla. världen och himlen och ni som råkar min väg. håll om mig och i mig, och släpp inte taget förrän tårarna fläckat era axlar. se sen hur jag fyller mig själv med luft och mod för inte förrän då vet ni vem ni mött. irrelevanta är de flesta frågor, och än mer dess svar. ju mer trängande desto mer fel blir svaren, desto sämre stämmer färgerna ihop med det som är riktigt. i alla färgskalor finns de på gränsen korrekta, på gränsen knutna sambanden i en eller två färger. det som är jag kommer alltid vara en av dom. utstirrad och förvånande vid åsyn, aldrig väl inpassad bland de övriga. och i det eviga betvingandet och tillslipandet av min varelse skapas alltid felskär och flisor och stickor som i ögonblicket då harmonin ska lägga sig fördärvar hela stycket. det finns en flykt i att söka och detsamma i villfarelsen att ha lyckats. och flykten är till förväxling lik framåtskridandet och livslusten. i flykten är världens alla element långsammare om än inte ödet och dess sluga ansikte. för på någon av alla de gränser man passerar blir man överfallen. kanske av leda eller plågsamma insikter, kanske av en ögonblicksbild av sitt jag - det senare som planterar oro och tvivel eftersom det synliggör tafattheten och det omöjliga i att klara färden helskinnad. kanske blir man helt enkelt slungad tillbaka till flyktplatsen och återser all den röra man lämnade men aldrig städade upp. jag låter mig förhöras av mig själv. serverar mina sår på fat och fastbunden i stolen får jag inte gå förrän jag ätit tallrikarna rena. svalt min sorg, min glädje, mitt hopp och mina drömmar. för på bordet är de overkliga, säkra från att förgifta mig. jag låter mig förgöras av mig själv. kräks och äter åter. inväntar gryningen och de nya ansikten som kanske, kanske kan bota mig hel. jag fylls med min historia och mitt nu och inser smärtsamt att ingenting är osant. |