Nu hånglar dom igen. Overkligt fnittrande ser dom så där onaturligt lyckliga ut. Jag äcklas nästan. Och naturen utanför fönstret liknar linköping. Västerås möter oss snart. Är det dit dom ska? Träffa Looptroop kanske…eller Profilen…haha. Ska bli spännande att ser hur västerås ter sig.
Är på upptäcktsfärd - målet är 10 km löpning genom en regndrucken skog.

Västerås - tågbyte.
Sitter på ett slags futuristiskt tåg mot Surahammar. Förmodligen fungerar det som pendeltåg - och det finns ju ett i varje län - stoltheten. Ett sätt att försöka fjättra de villrådiga själar som vill härifrån. Minska deras argument med ett. Västerås station ser exakt ut som Nässjö, och när jag klev av kände jag samma känsla som där. Skillnaden är att jag från stationen ser ett antal, nästan kommunistlandsliknande byggnader och torn. Stora, muskulösa. Avsaknad av frihetslinjer. Allvarsamma är dom - och speciellt banverkets hus. Det försöker inte vara nåt det inte är - försöker inte vara en del av naturen. I regnet och den än så länge blyga grönskan ser allt öststatligt ut. I negativ betydelse. Som en grå, för hårt stickad, obekväm polotröja. I västerås skulle jag inte vilja bo. Nu susar vi ut från staden. Fabriker - smutsiga fasader - graffitin påpekar ungdomsångest. Platt.
Varför finns västerås?
Jag tror jag hatar det. Trots det fina, futuristiska tåget.

Så mycket graffiti även på småstationerna. Hip-hopen har ett starkt grepp här. Borde tyda på en, i alla fall tidigare, stor arbetsklass. Det är fortfarande lika dystert var vi än stannar. Nu senast Halstahammar. Fast när man tänker några steg till…stationer är sällan några bra reklamfönster för dess platser. Snarare missgynnande - uppvisandes något som inte andas samma luft - inte delar samma plan som platsen gör. Stationer är bara platsens geografiska namn - INTE platsens innebörd. Och det är rätt synd. Det motarbetar nyfikenheten hos en ny resenär. Tanken att stanna till en stund blir mer avlägsen. Stationen lockar inte - den motar, föser - stoppar.

Kväll.
Regnet skjuter hagelgevär mot tältduken som nätt och jämt håller tillbaka mot de aggressiva, feta dropparna. Spöregn. Gaslampan väser outtröttligt och kaminen smäller slumpvis av värmen i veden. Ligger på mitt halvmeterbreda liggunderlag - äntligen torr efter att ha sett Pontus trampa i mål på förstasträckan. Vädret och terrängen har spräckt de sedvanliga pärltågen - dimman och regndropparna gör orienteringen omöjlig. Så här ligger jag i det skumma ljuset under det gröna militärtältets tak. Har en nyblöt täckjacka som huvudkudde. Jag myser inte…men njuter återhållsamt. Undret fängslar mig om och om igen. Starten. Då 400 löpare med solstarka lampor på huvudet stormar in i nattskogen som då plötsligt tvivlar på tiden. Natt blir dag. Men idag är det mer vatten än svett - mer lera än grönt - mer bubblande än fågelsång. Ändå är jag fängslad. 10-mila har en självklar plats i mitt hjärta. Och om 8 timmar ger jag mig själv ut på en 10 km lång färd bland kärr, lera och tappad fart.
Nu stiger jublet igen från dropparna. De flyger likt kamikazepiloter och dyker huvudlöst ned mot tyget ovan mig. Sömnen blir nog inte hel i natt. Men ändå härlig på nåt vis…

28 april - på väg hem
Blev ganska nyss avsläppt här i västerås, och nu stirrar kommunistbyggnaderna argt på mig. Jag kanske reviderar "hatar" till "ogillar". Sitter som en riktig svensk och dricker kaffe på pressbyrån. Ur panoramafönstren får jag ännu ett intryck av västerås. Det byggs mycket nytt. Stora, gigantiska glashus - som om det var Silicon Valley. Dom är som romarna här i västerås. Maniskt byggande. Hur många dom torterar vet bara gud.
Jag tror jag börjar förnimma mina ben igen. De dog några kilometer innan upploppet. Men oj vad kul det var. 10,2 km i ett stort kärr. Det kanske låter som ett helvete, men det var nästan jättekul. Sprang omstart, och när jag såg första kontrollen…så såg jag inte kontrollen. Säkert 100 uppstressade, adrenalin och testostronstinna finnar, svenskar, engelsmän och fransmän skrek, klöste, mosade varandra i jakt efter att få sätta sin stämpel. Jag stod där säkert 10 minuter - som en "redig" snäll…och totalt tråkigt prestigelös människa.

När jag sitter här och fikar sjunger han vid bordet bredvid…och han ser inte uteliggaraktig eller psykiskt sjuk ut. Man stöter på såna människor ibland. Jag tror benjamin i big brother är sån. "hallå! Jag kan sjunga - beröm mig!!".