Kraften
lämnar mig
springer ikapp med sekunderna
Totalt...tyst...
kommer melodier någonsin mer födas i mig
nu när jag sålt dom till nån annnan?
Mitt personligaste personliga har
druckits ur mig av ansikten
som aldrig kommer betyda något för mig...
som aldrig kommer att ge
något tillbaka
bara såga i mig med förnedrande blickar
bara förbruka mina ord för stunden
och sen kasta min
själ i rännstenen.
Varför ska jag nånsin
ge dom allt?
dom som inte känner smaken av min själ..
}
Trampar i mjuk sand som gör
mig orörlig. Tänker...snavar..kommer inte fram
trots bisvärmarna av frågor i mig. Trots att
tanken är snabb och koordinerad.
Slutsats. Existerar inte för jag kan inte förstå
frågans innebörd. Det fastnar inte...passar
inte. Vill inte finnas. Svaret. Och aldrig har jag kännt
mig så redo att förstå..
}
|
ÄNTLIGEN
SOMMAR ELLER TVÄRTOM
Min
rygg är för varm. Klibbar fast ända in
i lungorna. Obehagligt ofräsch ur mun...ur svalg.
Kan inte återvända till livet så här.
En sliten stoldsdyna alltför många suttit och
stått på. Lurat varandra att dra bort den.
Jag har gjort ont utan att röra mig. Svikit i rädslan
att bli oanvänd.
Timmar går.
Eksem
över fingrarna. Fläckiga stresshänder -
svagt gula av det som jag förstör.
"Ta hand om dig"
"Absolut"
Vet inte ens vad det betyder, eller vad eller hur man
gör. Hoppas att det smittar coh världen fylls
av infektioner som raderar minnen och tid. Så att
bara nu lever kvar...och alla i nu. Tvingade att inte
väga mellan vilja och hjärta och tankar och
aningar och bestämda uppfattningar...de opersonliga
allförstörande erfarenheterna. De goda som blir
besvikelser. De onda som säger...
STOPP. |
|
|
Tunnelbanans
skepp är i hård sjö den här morgonen.
I mitt huvud är floderna segflytande...och nånstans
ute vid horisonten kämpar du mot vinden.
Kan du inte bara ge upp och låta livet segla åt
dig?
Jag ser dig i kikaren
och signalerar till din kämpande rygg
"Jag saknar dig"
}
Vill du verkligen veta vad jag
tänker nu? Inne där - ingen ser
alla ord - ingen hör
Kan jag verkligen ge allt jag känner nu fragmenten
av gigantiska tankar
Drömmar om det som inte kan finnas
ömmande själviska tömmande rädslor
och blodfyllda händer som bara vill andas en morgonluft
utan stickande lukt av
kanske
Scenen är min
är så nervös
du tittar, betraktar, smakar
min själ Orden som faller kompakta
ju färre desto mer är deras kraft
Ångrar mig redan och försöker måla
över - men ingen färg kan täcka det här
Ligger utslagen med huvudet längs ryggen och blundar
och gråter i tystnaden
}
|
| I
livets underbaraste ögonblick vilar en sorgsen medvetenhet
om alltings förgänglighet. Nuet blir en oändligt
värdefull kristall man i kraftens strömningar
krampaktigt famlar med. Dåtiden blir sanning och
man ser vägar så tydliga och skarpa att allt
annat försvinner..spårlöst... |
NU UNDRAR
DU SÄKERT EN MASSA
Nä.
Jag tror det är bra faktiskt. Men tack ändå.
Svart är den mörkaste färgen. Inte ens
svart i ett kolsvart rum är svartare. Svart kan bara
vara svart svart svart.
Hädanefter tänkte jag börja klättra
i färgskalorna. Blanda i lite gult kanske...gyllene...brunt
och grönt och en massa rött. Vitt i mängder
och.
och vadå? |
|