BETRABLICKAR 1  Mannen på kontoret 24 februari 2003 En man stiger in på kontoret. Bullrig röst. Ser noga till att använda namnet på den han talar med i mobiltelefonen för att påvisa viktigheten i agerandet. Hög röst. Avslutar samtalet och möter chefens hand utan att ta ur öronsnäckan. Går vägen till mötesrummet via vår säljare. Frågar överlägset om han rott hem nåt. Berättar att han gått runt någon mellanchef som säljaren frågar om. Han är strateg minsann - överlägsen alla han möter. Dom verkar respektera honom. Inte som människa men som yrkesman. Ändå har jag svårt att kunna skilja på dessa roller. Ser han en så här stor del av sitt liv som ett spel med tjuvknep, hierarkier - ja, med krigslist - kan han då verkligen vara en annan människa när han möter en person på bussen...på kalaset...på dödsbädden? Jag tycker synd om honom. Han tycks vara världsvan - lycklig med alla sina vänner - med sin bil, sitt hus, sin vinkällare och sina dyrbara cigarrer. Jag tycker synd om honom, för jag kan se hur han i ensamhet inte klarar av att se sitt eget liv - sin egen ultraslimmade personlighet - avskalade på allt det viktiga - koncentrerad på den korta, plötsliga kontakten. Jag tycker synd om honom. Han vadar ständigt på grunt vatten, och aktar sig för att bli ensam med sina tankar...  Insikt om armar 24 februari 2003 Plötsligt så inser jag att jag ser ut att ha för korta armar.  En blommas smärtsamma symbolik 25 februari 2003 Alla på kontoret fick varsin blomma på alla hjärtans dag. En symbol för kärleken - den sköra och vackra. Idag blev jag tvungen att slänga den. Den stank - luktade hundavföring. Halvt vissen, oförmögen att suga åt sig allt vatten jag gett den. Tänkte att...för mycket vatten kan väl inte skada. Nu ligger den rutten, äcklig och ful i soptunnan. Bara vasen är kvar, redo att bli hem åt en ny blomma. Jag vill lära mig vårda mina blommor. Det handlar ju om så mycket mer än att vattna...  Alla dessa fyror del 1 27 februari 2003 Jag ser fyror överallt. Många fyror. Vaknade en natt i veckan, febersnurrig och illa till mods, vände mig mot klockradion som visade 4:44. På följande morgon såg jag plötsligt att det runt hela takbården i mitt rum är en liten fyra i mönstret... På väg till Indira för en träff med Akademien senare i veckan fastnade min blick på en bilskylt som visade: APR 418... April är månad fyra. Samma kväll berättade jag om alla fyror för Leia. Igår SMS:ade hon att hon hade varit och handlat och summan av inköpen blev just... 444 kr. Precis efter det kraschade min dator - och kanske är 20 Räven-låtar, 200 Varm-låtar, 20 filmklipp, flera hundra bilder, animationer...borta. Nånting händer. Fyra.  Varför är det inte alltid mörkt 6 mars 2003 Steg på tunnelbanan från T-centralen till Rådhuset imorse igen. Vagnen hade ingen belysning, och så snart tåget lämnat stationen blev det kolsvart. Endast de utspridda blå ljusen nere på spåret. Det var så skönt att inte behöva se och jag fylldes med lugn. Ville stå kvar där flera stationer och hade nog gjort det om jag inte hade begränsad tid. Smakade bara på upplevelsen. Varför är det då inte alltid släckt i vagnarna tänkte jag? Så underbart att börja dagen med att färdas i mörker och hinna sortera tankarna innan man kastar sig ut i verkligheten. I ljuset söker alla människor en mening med den enerverande långa färdtiden. Tidseffektivitet. Läser tidningar, talar i telefon...tänker knappt. Vill inte se världen eller medmänniskorna bredvid. Tystnad. Färdas tillsammans och ensamma. Alla tränger in sig på privat område.  Alla dessa siffror 10 mars 2003 Idag har jag sett åttor. Kanske har världen och jag i den tagit ett nytt steg mot någonting. Är det något nytt? Nyttigt? Kallt? Har ännu inte förstått varför jag ser alla dessa siffror och vad dom vill säga mig. Det verkar som det står något stort på spel och det känns konstigt att jag inte vet vad det är. Framtiden skriver ledtrådar på min näsa, men trots att jag dagligen ser dom kan jag inte binda ihop dom med mitt liv. Jag förstår inte. Låt mig förstå.  Måndagen är ett monster 10 mars 2003 Den här dagen är ett monster. Vaknad med brustet hjärta och med en bitande kylig vind över det mulnande landskapet. Vaknad med olycklig kärlek i varje åder. Jobbet. Mörbultad i själen och i kroppen. Folk är förkylda, irriterade. Snart ska jag kolla upp om jag har någon könssjukdom. Nyss stack chefen iväg i ilfart sedan hans fru ringt från ambulansen. Barnvagnen hade vält i bussen och barnet skadats. Den här måndagen är ett monster. Det finns inte mycket mer att punktera och därför finns det något slags deprimerat lugn i mig. Vad som än händer nu så kan det inte kännas så mycket värre...