Mitt i allt svepte mörkret ned
och blockerade alla andningshål.
Eldflugorna stod där i prydliga rader
och trafiken talade tyst för sig själv.
Låga frekvenser.
Torra löv, torra liv, torra människor
Urkramade på näring
Urkramade på det fullkomliga.
Torra köer.
Behöver tändvätskan mer än nånsin
T-sprit intravenöst
för att släcka det ofullkomliga.
Bita av frågornas huvuden
och besvara allt med
improviserade utropstecken
som man vet inte stämmer,
men som lugnar och masserar
den trötta kroppen.
Behöver. Har inte. Får inte.
Men behöver //
Många omkring mig
bär lyckostenar
luktar liv
till och med när
dom kräks
känner jag doften
av rosor //

Jag trodde livet höll mig hårt i armen...
Lita aldrig på livet
Trodde energin från beröringen gjorde mig hel...
Tvärtom.
Då hörde jag inte råttorna krafsa under golvplankorna - i panik för syndaflodens vrede.
Lita aldrig på livet
Livet kommer aldrig bli din bästa vän //

Solen...
lämna mig inte ensam ikväll!
Jag behöver en stor varm kram - utan krav
bara närgången lukt och dansande damm
Lyssna på mig!
Får jag bo på molnen är jag nöjd
...det skadar inte att svara.
Blända mig
och jag vet.
Värm min blekhet
massera mig
Jag längtar efter dina händer //

00011110201001100110101001
10023020100100200100202010
01102030010110111011111100
02101003333300101010120101
00101011111022020100001110
11111002030100200021011001


Pressas genom porerna
i min hudfärgade fästning
vätska rinner ut över ryggen -
rullar ned i kullarna -
leds i fåror av de hårda håren
Stannar - och försvinner
Det är tvivlet, ångesten
Jag borde raka av allt
Först håren
sen lager och lager av skinn
Hjärtat kämpar i klaustrofobi
och kippar efter ren luft
Lungorna vänder sig i vinden
Svetten är ovissheten - den karismatiska
vågen mellan det vita, ljusa
och det oformligt svarta.
Svettdropparna spränger inom mig
och söker hela tiden
nya utgångar
nya utvägar
men stängs om och om igen
av möjligheten. //


Lilja
Jag är ett hål
smutsigt - avgrundslöst
oändligt i sin svärta
Korpar på axlarna
tunga
Svettpärlorna rinner innanför ögonlocken
och jag kommer inte ut -
var jag än vänder mig
Rör mig inte!
Är så skör.
Krossad.
Krossögonblicket loopas långsamt
om och om igen
Jag vill att leran ska rinna ur mig
men den stannar kvar
när skärvorna en efter en
slår i marken.
Ser ingen som vill hjälpa
allas händer är hala och överlastade
Känner en bjälke i mörkret
Jag märker att jag ser himlen - den fria
När jag tittar upp blir
galler och portar transparenta
Men snart krälar de upp längs mitt ansikte och deras avföring kapslar in mig igen.

Jag lovar...viskar jag
Runtomkring mig väser verkligheten
Jag lovar...
lovar att aldrig glömma
Himlen faller ned och omfamnar mig.
Glöm inte.
Glöm aldrig.

//
Lektionen startar i slutet av cirkeln - ändarna möts inte.
Klasskamraterna är pappersdockor
böckerna är omskakade - så alla bokstäver bytt plats.
Jag sitter kvar.
Läser klockans minsta rörelser
Längtar efter den enkla
rastleken //

Ljudet av ensamhet
begränsat i uppfattning
rensat på fattning.
Inget passar - ingen blandas.
Svart är svart
vitt är vitt - men blekt.
Trasar sönder mina sista tankar till eldfängt trassel som jag doppar i sprit.
Och jag är inte ens sällsynt. //

Vem kan gissa mig?
ok. varsågod.
Jag längtar efter din själakross. Är ändå bara skrot nu.
Vem vill?
Jag lovar att inte blunda framför handlingarna.
Är ju bara...
bara människa.
Lite färg - resten trasigt //

Men...
När det är vackert väder
och löven leker
påminns jag om att det finns inre lycka.
Jag känner ljud under håret som resonerar ända ut i naglarna.
Känner bandet, inte kopplet, till livet. Glasklara tankar i sällskap med större mening än slutet.
I välmåendet krymper dock sekunderna till otåliga dvärgar
och ögonblicket blir omöjligt att svälja helt.
Hetsäter...men intrycken blandas med vitaminbristen.
Platt vaknar jag med skygglappar på hårda madrasser. //