B E T R A Z I N E nr6      .Ryda 7 december 2002 Jag talar. Inte. Vill bara känna tystnaden och låta den verka. Lyfta fingertopparna - styra dem till något nytt bland knapparna. Det är nästan tyst. Har satt volymen till noll på TVn. Ändå hör jag ett svagt ljud från bildröret - ett ljud som ökar när skärmen är ljus. Datorn surrar också. Tekniken är störningar i mitt försök till kontakt med den tysta verkligheten. Den som aldrig ifrågasätter, den som alltid fungerar, den som inte vill något mer än att du andas...den som ger dig allt. Kravlöst. Ensamhet är ett vidare begrepp i de växtlösa markerna än här. Ensamhet är där klaustrofobi. Fysisk och psykisk smärta av att inte kunna röra sig utan att känna sig utelämnad. Inte sparad...utkastad. Frusen. Alla springer för att inte rädslan ska nå dem. Stå inte still! Stå aldrig still. Men inte för att alltid vara på väg...utan för att aldrig kunna reflektera. Rädslan för insikten är större än rädslan för att inte nå någonting och sedan dö. Tystnaden trycker ur kraft där. Pressar sig underifrån - gör ont! Fort! Värktabletter! Ge mig Tvn - ge mig den! Tystnaden är ond bland stenarna. Tystnaden är fienden. Stå aldrig still! Då kommer tystnaden och skadar dig! Nej. Hur kan jag leva så? Varför sträcker jag min kropp och mitt sinne över mitt inres ifrågasättande - de gråtande bitarna av mig därinne? Jag står inte heller still - jag springer så gott jag kan utan att se meningen med det. Argumenten finns där - javisst - men det är manus jag fått från någon annan. Det är inte min roll egentligen. Nej. Hur kan jag leva så? Ensamheten här, där tystnaden är så nära, är en kraft som flödar in i mig. Tystnaden och ensamheten är här bland mina bästa vänner. Alltid lika glada att se mig, alltid lika hjälpsamma när jag behöver dom. Kravlösa. Manar mig visserligen att stå still, men ger mig ändå kraft när jag rör mig snabbt. Ensamheten är så rymlig här. Den andas, pulserar och talar på ett språk allt levande förstår. "Även du är en pusselbit - lika viktig, lika värd som allt annat runtomkring dig". Men jag fortsätter leva i rädslan av den insikt som skriker på mig när allt är tyst.