krasar det till – än en gång där jag går
under fotsulan sår
står det rätt till, nej
ännu några tankar i spillror
som drömmar i drivor
som smälter och skyfflas bort – fort
inte så snabbt att jag förstått
det jag trampade var smått, men stort
nåt jag kunde fått
sumpade min tid – på allt det där andra
allt där jag slapp – verka slapp
där värken dog, hjärnsläpp
nu får det vara nog, drog
utelämnande – såg allt närmare
fångade kvävande
stod och rämnade
slår jag mig själv, slår jag oss
jag glömde att det faktiskt fanns mer

sliter du itu de som föder dig
dör du inte instantly, bara långsamt
sliter du itu det som göder dig
dör du inte instantly, bara ensam

rasande, jag blev rasande
jag rasade, slog i marken och hasade
klasar med okunskap borde
väckt mig, inte släckt mig
räck mig handen nu
sträck mig livet nu
tolkar gör jag alltid fel på nåt vis
ut och in i samma kris
borde nog ha en känslopolis
som förklarar alltihop
pedagogiskt, rätt fram och logiskt
för det blir så tradigt och tråkigt
att om och om igen må så här dåligt

sliter...

att göra andra ont gör ont
att hårdna, kallna, såra
ord som alltid kommer följa dig
att göra andra ont gör ont
att hårdna, kallna, såra
det finns egentligen inte så mycket mer att säga

... eller kanske, alla tankar klara
men orden har fastnat i mörk lyrik
jag är mig inte riktigt lik, eller hur
känns som jag trampar över lik nu, eller hur
känslolöst ego
förvirrad i självbevarelsedrift
visst är det trist
att alla vi påverkar andra negativt
och drar oss undan i brist på varandras tillit

att göra andra ont...

du - jag tycker om dig precis lika mycket nu
som då, som sen
vill inte vara så här igen
jag kommer försöka, jag lovar
att hjälpa dig och mig och oss tillbaks
fjärma dig inte, härma mig inte, jag närmar mig inse
tanke för tanke - sorterad, placerad
i sammanhang och förståelse
allt som kan hindra förstörelse
det jag har sagt
väntar på att det ska tillhöra dåtid
försvagas, försvinna
inte längre hindra

att göra andra ont...

varje gång jag närmar mig nåt större
blir allt mindre och jag slungas tillbaks
kan inte allting bara bli bättre hela tiden
så jag slipper dessa dar

lyckans hämnd är ljuv
allting lätt ska prövas mot svårt
ekvationen är tydlig
belöning belönas med fängelsetid
är det det som kallas liv?
härdas man tills allt blir kav lugnt
eller stålsätts man
inför kommande katastrofer
jag står för analysen
om alltings förgänglighet

varje gång...

sanningen bekräftad som osanning
lever jag i in- eller utandning
bara en ger mig syre
ingen gör mig yngre
ju längre tiden går
blir jag allt tåligare mot sår
jag spår att allt till slut blir bra
jag spår att allt till slut blir dåligt
på samma gång – livet är långt
och för mig har det börjat
kanske, nyss
trodde jag jag visste
på samma gång jag miste allt

varje gång...

jag måste tänka allt blir bra till slut
ingenting av det jag ser är en tillfällighet

när allting dog, jag tog - du log
tog tillbaka dimman
slutade sakna - för ont för att sakna
befrielse i mindre
med frihet blev allting hinder
mindes dagarna som rymdes
i evighetstid

sot, svart, tomt - tillbaka i sorg
alla banden spolades ut på mitt golv
sot, svart, tomt - tillbaka i sorg
jag vill inte... men måste

när du for, du tog, jag dog
leende som blixtrade svart
mönster i sidengardiner
jag ville inte höra
logiken tog plats
i varje stavelse, sats
mindre och mindre
jag led men blev mindre
tills kläderna föll ner
tills jag inte fanns mer
tills jag blev en bland fler
du inte levde med längre
...och längre
resan till det närmre blev
resan till et hämmade landet
så främmande...

sot, svart, tomt...

var ska du, var ska vi
finns inget vi, jag är med på allt
rent tekniskt, jag tänker rent tekniskt
funkar det inte så lämna
jag hämnar dig inte
oss och vi var fint
jag undrar om jag nånsin
igen kommer ända dit
allt skit förgäves, men inte
jag lärde mig att leva sant
nu är jag vingklippt och skuren
ren på allt viktigt
som barn på igen, så försiktigt

sot, svart, tomt

konstigt, jag visste redan om allting
innan du sa, innan dina ögon avslöjade dig
oron hade redan växt konstant till maxnivå
jag stod redan på tå
visste allt redan, hur det skulle gå
så där - då så - då var allt gjort
men gick det inte lite väl fort för dig
för mig är allt fortfarande nytt
ingenting har fastnat allting har flytt
väntan - lever i krypande väntan
min kropp har förstått inte jag måste bort
måste upp måste torka alla tårar som ännu inte kommit
hur gör jag för att våga?

så jobbigt självklart jag har ingen makt alls
över vad som händer nu, ingenting är som det borde ju
på samma gång i samma synsätt
så vet jag innerst inne att allt är bara rätt

nervositeten, all panik jag borde känt
borde va rädd nu efter allt som har hänt, men
lugnet är fortsatt konstans fastsatt
är det här nu eller är allt konstlat
av mig, mitt inre och mitt skydd mot mig själv
bevarar jag mig nu eller sänker jag mitt liv
till bottenslammet ner i golvdammet
hur var namnet - Räven
men Johan då - även
skulle bara kolla jag blir ju orolig
jag verkar så otroligt foglig...

så jobbigt självklart...

jag är klar, ridån har fallit, och jag är kvar
visste hela tiden precis vad jag ville
men omständigheterna förvillade mig
för jag borde känna längtan efter hämnd,
blodtörst och framförallt längta hem
men jag vill va kvar, reparera allting
göra allt så mycket bättre än det var
och du, jag förlät dig
innan orden ens nämnts,
innan allt hade hänt
jag brändes på bål som var tänkt
jag skars djupt, hårt och allt vände
men hände det inte nu skulle det hända sen
jag hoppas och tror att du lovar
att det inte kommer hända igen

du och jag förlorade all makt
för att vi skulle få allting sagt
allt blir bara större nu

inget hölje längre som förföljer
är jag löjligt naiv eller bara vid liv
jag litar så mycket på händelser
som vägleder
allt som sker är dömt att ske
menat att ge fler ledtrådar
i nuet finns svaren i dåtid som varit
och framtiden skrivs just precis
när den avverkas
det verkar som jag överlevt
stormen, jordbävningen, skyfallet,
elden, översvämningen
förvånad - är det så
att det fortfarande är mark som jag står på

du och jag...

tanken fångade mig till sist
det kanske inte ska va vi två
så svårt, har inga argument för någon sida
och jag som redan valt,
trodde jag i alla fall
för det kändes så
kändes som om det skulle gå
till och med lätt, fint, starkt - vi

du är nån annan nu
känner inte igen din hud
dina läppar liksom kalla
vet du vad vi borde om vi torde
göra av allt det här
är någon av oss verkligen kär
varför gör vi allt det här
är någon av oss verkligen kär

tankebakfull - allt för vår skull
stred mot ingenting och jag vet inte längre
inte längre fängslad i vissa tankegångar
fångar bara solen på bänken på berget vid mig
dagsmeja inombords, utombords
när kvällen kommer vill jag bara krypa längre in i mitt skin
just nu - det enda som skyddar
just nu - det enda som är mitten i världen för mig
så många trådar som bara bådar illa för oss nu
vill bara sova
vakna nästa år nästa vår
jag tycker inte om när det är svårt

jag orkar inte räkna ner längre
jag vill veta hur det blir
(svaren är så kryptiska)
jag orkar inte grubbla mer längre
jag vill veta vad vi blir
(och fortsätta med mitt liv)

skrev i dagboken igår om allting
försökte känna efter men jag känner ingenting
av värde, det tär mig, jag lär mig, jag ser dig, men oss?
jag ber dig vara stark för vi kanske måste koppla loss
känslor är dubbla i natur
tryggheten så viktig att den
ofta stänger bort alla sanningar
och jobbiga förändringar
låser fast alla hämningar
men en sak ska du veta ändå
jag hoppas att det blir vi två
men det krävs så mycket mer
än jag just nu kan ge

jag orkar inte...

efter sanningen
blivit ordningen igen

du förstår allt
jag förstår allt
vi förstår allt
och nu förstör vi allt
ärligheten, den har vi kvar
och kärleken, finaste, befriad från krav
men, men - det finns många men
större än pojkvän och flickvän
och vad händer sen när allt är över, sansat igen
har vi då sandat igen den här isen, kall och frusen
för den kommer smälta bort
vägen som vi valde om vi väljer den
rätta mina fel
jag är stel och sträcker efter mer

inget är sagt - om vilken väg det blir nu
vi smyger runt - ingen vill ta beslut

det handlar om oss
inte dig, inte mig enbart, nej vi, nej oss
täta skott belagda med rost
är vi redo för komposten
från jord är du kommen till jord ska du åter bli
solen har läkt mina sår hittills
men nu sitter jag och fryser i en varm vårbris
nu sitter jag och ryser vid tanken på
att det en gång fanns ett vi
byggt på sanning, byggt på tillit
byggt för att vara och bevaras i tid
men väggarna, taket, grunden
lunden där det stod
lugnet som alltid återstod
det gav vika och dog

inget är sagt...

varje ny dag - samma, samma sak
slipper vi snart att tveka
den här leken gör oss illa
gör inget annat än förvillar
blir vi närmre än vi är nu,
eller glider vi isär nu
veckan som gick vill inte fastna i min blick
vill bara vidare med oss
vill bara framtiden, leva den
komma loss från alla kvicksandsituationer
ingen vill oss illa, men någon vill få oss att tänka
utanför all tydlighet
innanför all ytlighet

vad vi vill och världen vill
är inte samma sak
vad vi tror och vad vi gjort
är inte samma sak

varje ny timma - tunn eller tjockare dimma
vi vill men vi kan inte klarna
vi sover under himlen och nätter blir dagar
någonstans, någonting - vi vill ha allt men vi svimmar
när orden blir farliga torn
morgondagen blir hotfull
allting vill omkull
och vi rullar som tårar,
vågar inte fråga oss om det större
är det mindre eller tvärtom ett hinder
och vi minns allt som finns eller fanns, tillsammans
önskan är till för att önska
drömmen är fri, men kanske inte vi

vad vi vill...

varje gång vi ses blir frågorna fler
ringar vi in svaret eller är det bara galet att försöka
lever vi i längtan, eller bara ängslan och rädsla
över vad som händer nu, sen
med oss och allt, nu sen

vad vi vill...

Jag förstår - livet slår mig på käften
för att jag tog saker för givet
gör inte det till någon vana, men uppriktigt sagt
hur ska jag klarna inombords
om allting slängs överbord hela tiden
jag blir sliten itu som papper
blir sjuk, övergiven, efterbliven, för sen i livet
kan jag inte få torka in, torka ut
sluta tänka, börja ljuga, aldrig sluta sånt som påbörjas
slippa sörja, skönja livets konturer
trygghetsfakturor är allt jag får nu
kostar det så kostar det år i ensamhet, misstänksamhet
är det mig det är fel på?
jag börjar tro det

alla gånger jag befunnit mig här var sista gången
har jag sagt sista gången tusen gånger
jag såras, alla fel uppbådas, listas upp, synas med lupp
i tårar kräks jag upp mitt självförtroende
sänker mig till mjuk och förstående
när jag kanske bara borde vara arg,
osunt egoistisk - inte räv bara varg
respekten försvinner
jag glömmer bort alla känslor jag förnimmer
målar upp alla minnena i skimmer
börjar leva ut från andras perspektiv av liv
skiter i min tid
förlitar mig på andras omdöme
dömer ingen annan än mig själv
själlös, mållös, drömlös, kärlekslös
överöser alla andra med tilliten
jag saknar i mig
och tyngderna sänker mig
jag skänker dig mitt liv på dina villkor

måste sluta va stor
måste sluta tro
måste sluta gro
måste sluta bo
måste sluta gjuta mitt eget blod