HULTSFREDSFESTIVAL 2002 - FREDAG Så hur beter sig dagens uttryck bland festivalbesökarna? Kan man se några längsgående drag - förändringar? Blandningen av folket skär sig i mina ögon och jag blöder fördomar. Samhället krymper till några kvadratkilometer och kärlek samsas med öppen drogkultur och anarki. Men jag anar verklighetsflykt i varje ansikte. Öppenheten är i stora delar konventionslös till sitt yttre, men grundar sig i allas gemensamma mål dessa dagar - musik, sprit och sex. Jag kryssar knappt i en enda av kategorierna och faller ned i betraktarens glasbubbla - initiativlös, orkeslös - där all sinande energi ryms i tankarna. Har slagit på kameralinsen till mitt inre och efter en dags intrycksbombardemang har jag svårt att samla mig till ett sansat socialt utspel. Jag är så att säga inte den ideala festivalbesökaren, trots att jag söker de tre elementen inombords. Idealet, den stormande bilden av den normale festivalaren är den i vanliga fall onormala människan. Onormal till sitt utseende och till sina värderingar, onormal i verkligheten. Det är dessa utstuderat plastfrisyrade pandorna, de till synes ironiskt rocklegendsträvande hårdrockarna, det svarta, smutsiga folket med de obskyra banden som förebild. Man undrar - var kommer alla dessa ifrån? Var gömmer dom sig i sin vardag? Vad ÄR deras vardag? Är festivalsomrarna deras enda lufthål på året? Dom är vackra i sin strävan efter självständighet och i deras naiva sökande i Hultsfreds parallella verklighet. Dom lyser av självförtroende och öppenhet mot den ocensurerade atmosfären. Ungdomsrevolten är gällande, vardagen är förskjuten. Förskjuten blir vidöppen. Vidöppen blir tillknöcklad. Och det älskar jag med Hultsfred. Den tillåtna smutsen, det tillåtna teatraliska, det tillåtna otillåtna. Alla luktar som riktiga människor. Leran på deras byxben och i deras ansikten når ända in igenom skalet av frihetsdrömmar och en tro på en enkel värld där alla är lika. Musiken på festivalen fungerar som ursäkt och komplement. Ursäkt för frågande föräldrar, komplement till drogerna. Trots allt - drogerna är centrala - ett förstärkande av anarkin, friheten och berövandet av vadragslagen. Musiken är till sist det kitt som sammanför alla dessa människor - bortom ideologier och tillhörigheter. Men jag står utanför allting känns det som - jag är kameran och mikrofonen - ögat och örat. Den slocknande, mekaniska betraktaren. Och jag är ensam i det temporära partyriket, utan ett moln på himlen. //