MARSCHMUSIK Människan är ett bisarrt djur. Äter sitt kött - kämpar för sin klan. Sätter sina gränser - mutar in sin omvärld. Bygger saker som hyllar människans "mänsklighet". Förstör saker som hyllar människans "mänsklighet". Försöker förstå, tror den gör det av erfarenhet. Ingen erfarenhet kan dock gälla som annat än ett smörjmedel. Möten, situationer utan skoskav. Handslag mellan gummihandskar. - Bryt inte min kod! Då blir jag vred och skriver anonymt i tidningen! - Slarviga är vad de är. Och stackars barn. Hur ska dom bli?! - Konstnärer! Dom gör saker som vem som helst kan slänga ihop. Till och med apor! Det var en chimpans... Förståelse? Finns den strävan överhuvudtaget hos de inbillade klanledarna? Familjefäder vars stolthet bygger på kryddade berättelser om deras barn som minsann lyckats bli det dom "innerst inne alltid velat"... Svaghet. Stackars barn som redan vid födseln är dömda att bli det de föds upp till som gödkalvar. Människan är ett bisarrt djur. Så kontrollerad och besatt av sin egen hierarki, sina urbehov, och trots detta bedyrar sin suveränitet bland naturens skapelser. Född att härska och förgöra. - Rör mig inte! - Se inte på mig! Utan smörjmedel. Brist på kamoflauge. - Jäkla slödder - tigger pengar på gatorna men knarkar upp allt så fort de kommer åt! Mig ska dom sannerligen inte få nåt av. Kan dom inte börja studera eller nåt? Jäkla socialbidragsparasiter! Förståelse? Knappast. Aldrig. Klanen är viktig. Mota de omkringdrivande enstöringarna. Parias. Lepramänniskor. - Här har man slitit som ett djur i hela sitt liv för att ge sina barn en trygg uppväxt - och så flyttar det in såna där blattar på ungarnas fotbollsplan! Skandal! Jäkla socialbidragsparasiter! Klanen före allt. Ordnung bitte. Meine Ordnung. Medmänniskan existerar bara i de infödda och invalda klanmedlemmarna - annars bara människor. Fiender och mål för förtal. - Vi har inte förlorat en dotter, vi har vunnit en son. Dottern har förlorat ett liv. Klanen vunnit två. Och unisont sjunger alla högt och artikulerat till marschmusik.