Lever i tunnlar som luktar och droppar
Gröna, påträngande väggar
kalla stenar, smekta av vatten.
Ihåligt vrålar jag de få meningar jag behärskar
"Tack!"
"Varsågod!"
"Nej då, ingen fara!"
om och om igen. ständigt.
Vill värma mig i kramar av varenda en jag möter...
och dom är få.
Känslosnåla hudar på tomgång.
deras avgaser fyller alla vindlingar i mitt hår och i mina öron
"Tack!" skriker jag igen
"Det är ingen fara - det är lugnt!"
världens sämsta skådespelare i sin enda huvudroll.
Ett rakt nej - rakt som en obruten matematisk linje - oförstörd av verkligheten.
Ett rakt nej skulle slunga mig upp genom tunneltaket
vidare bland maskarna
och avsluta i en färd mot stjärnorna.
"Varsågod" sväljer jag istället
Varsågod att utnyttja mina sällsynta känslor.
"Tack!"
//